stranden!

Nyss hemkommen från stranden med barnen och min morfar och hans fru. Idag har jag fått känna på hur fort det verkligen kan gå innan nåt hemskt händer. Vi va nere på stranden och joel leker vid vattnet och theo ska sättas i vagnen, jag är helt säker på att jag tittar på Joel och sen ska jag sätta fast theo i vagnen, medans jag gör de så tittar jag upp mot joel och då ligger han på mage och försöker komma upp ur vattnet, ca två meter ut, och en äldre dam springer ut i vattnet och tar upp honom. Så fort jag ser honom så springer jag ju självklart till vattnet och när hon har plockat upp honom så är jag där. Joel blir jätteledsen och damen tycker att jag måste titta på mitt barn för det går ju så fort. Förstår hennes goda tanke men hon får mig att känna mig som världens sämsta mamma för det va ju det jag gjorde, jag tittade ju på honom. Jag blev iaf helt livrädd när jag såg han i vattnet och den bilden kommer nog aldrig släppa från min näthinna. När vi kom upp på stranden sen så satt joel länge i mitt knä. Man fattar ju först inte vad som händer för man bara gör ju men sen när hjärnan börjar fatta vad som hänt och vad som kunde hänt så blir man ju helt förstörd, så jag börjar typ störtlipa på stranden. Men de är ju det finaste jag har mina barn och jag skulle aldrig förlåta mig själv om nåt skulle hända dom! Är oerhört tacksam att de gick bra och att damen va där just då! Även att hon fick mig att känna mig som världens sämsta mamma. Jag tackade iaf henne att hon hjälpt mig, det är ju inte heller så självklart i dagens samhälle att folk hjälper till när det är nåt! Kommer aldrig släppa mina barn med blicken för en sekund på en strand!! Va försiktiga, de går ju så sjukt fort!
Nu sover han min finaste Joel och han mår bra det är det viktigaste<3 Nu ska Lilleman får lite mat sen ska vi bara mysa<3

<3


en glad fis som sovit tolv timmar inatt :-)


<3

//Martina

Kommentera här: